Axel Romdahl: Carl Wilhelmson, Stockholm 1938, avbildad sidan 139, upptagen som nr 313 i förteckningen, sidan 217, ., Som så många av femtio- och sextiotalisterna bland 1800-talets svenska konstnärer drog även Carl Wilhelmson till Paris, På nyåret 1890 for han till den franska huvudstaden där han skulle stanna i sex år, Dock inte på somrarna då Bohuslän och hemmet i Fiskebäckskil lockade alltför mycket, Där kunde Wilhelmson arbeta ostört utan att behöva bekymra sig om det dagliga brödet, Men det var inte bara det ostörda som var väsentligt, i det lilla fiskesamhället fann han också en uppsjö av modeller, inte minst hos sin familj, och mängder av motiv och inspiration, I likhet med Karl Nordström, också en av våra parissvenskar, var Wilhelmson ingen stadsmänniska, den enda sommar då han blev kvar i Frankrike, 1893, for han betecknande nog till Bretagne, Inte bara då för att detta måleriska kustlandskap innehöll så många tacksamma motiv för en ung målare, utan också för att det på sätt och vis var en ersättning för den karga men älskade svenska västkusten., Carl Wilhelmsons Paris blev aldrig hans paradis, De viktiga influenser och intryck han där gavs bidrog knappast på ett avgörande sätt till den stil och den motivkrets som skulle bli hans; folklivsskildringen, Efter hemkomsten till Sverige erhöll han plats som lärare vid Göteborgs Musei Rit- och målarskola och med detta blev han bofast i hemlandet, Fiskebäckskil blev allt framgent den plats som skulle inspirera Wilhelmson till några av de förnämsta skildringarna av Bohusläns människor i helg och söcken som vårt land känner., ., 1909 målade han Skepparen, Ombord på sin båt sitter en rödskäggig skeppare klädd i oljeställ och sydväst, effektfullt tecknad i siluett mot det blanka vattnet och i fonden gråröda klippor med vita stugor och en blek himmel med stigande moln, Hela målningen andas en stor och sammanfattande monumentalitet, Målningen visar övertygande på den fascination som Carl Wilhelmson kände inför sin hembygds befolkning, den okonstlade ärlighet och den berättande rättframhet som konstnären alltid skänkte sina dukar., ., Gustaf Näsström skrev i sitt minnesord om Carl Wilhelmson: "Hans västkustmålningar komma alltid att nämnas bland det vederhäftigaste och mest kongeniala svensk folklivsskildring skapat."